En stor förlust

September 2005 förändrades mitt liv, min familj och mina tankar - ja, precis allt. Ingenting skulle någonsin kunna ersätta min pappa, min bästa vän.
I början av september fyllde min halvbror Johan 19 år, och vi skulle byta vecka från mamma till pappa. Runt sextiden klädde vi på oss för att åka vidare till pappa, där vi skulle ha det mysigt tillsammans och fira Johan.
Väl där så började jag och min syster Mikaela packa upp våra grejer, men jag kände på mig att något inte stod rätt till. Något fattades.
Min låssasmamma Kristina kom in efter 30 minuter, och sa att hon hade något att berätta, och samma sak sade hon till min syster. Efter en stund satte vi oss och hon berättade att pappa låg på sjukhuset, och att det var p.g.a ryggproblemen han hade. Vi visste att han hade ont sen tidigare, så vi tyckte egentligen bara att det var bra nu när han hade lagt in sig.
Veckan gick, och på onsdagen fortsatte allting.
Kristina ringde till min mamma och mina andra två systrar Veronica och Madde, för hon hade något nytt att berätta, och att dem måsta komma.
Runt sextiden på onsdagkväll så samlades alla runt bordet, och det var tyst.
Efter många om och men berättade hon att pappa hade drabbats av hudcancer. Den satt i huden till stor del, och sen i levern. Till en början var det fortsatt tystnad. Allting stannade. Det kom inga tårar, jag tänkte ingenting och jag sa ingenting. Min pappa hade drabbats av cancer, skulle han dö ifrån mig nu? Skulle mitt allt och min bästa vän, lämna mig kvar?
Till slut började mina tankar komma igång. Jag stirrade bara ner i bordet och tänkte. Tystnaden fanns kvar, tills min syster bröt den och bara upprepade "kommer han att dö, kommer han att dö?". Då kände jag gråten. Allt kom, allt brast.
Dagen efter, på torsdagen, tog vi ledigt från allt och åkte ner till Gävle för att hälsa på pappa. Jag visste inte alls hur han skulle se ut, jag kunde inte föreställa mig utseendet. Allt kändes bara så konstigt. Jag kunde inte förstå att det hände, min pappa?
Bilresan dit tog ungefär en timme, och utanför sjukhuset kom den där klumpen i magen. Jag visste inte om jag ville gå in och träffa honom i det skick han var.
Efter många tvekanden, så stod jag utanför dörren in till min pappa, min cancersjuke pappa.
Jag tog mig fram till handtaget och öppnade, men där tog det stopp och jag vände. Tårarna sprutade. Det jag såg låg på sängen, det var absolut inte min pappa. Han som låg där var smal, hade väldigt lite hår, slö, alldeles borta och grå. Han såg riktigt ut som ett lik. Aldrig hade jag kunna föreställa mig något sånt. Jag har hoppats att han skulle se ut som han brukade göra, för då hade allt varit lugnt.
Jag och min syster samlade oss, och vi gick in till dem andra. Jag kände fortfarande klumpen som jag fick utanför sjukhuset. Vi satte oss, och dem började prata med honom. Jag och Mickis sa ingenting alls. Jag tror inte att någon utav oss vågade prata med honom.
Minutrarna gick, och man blev van med allt. Klumpen i magen försvann när han frågade hur det var med mig. Då visste jag att han kom ihåg mig, med tanke på att han inte visste vilken tid på dygnet det var. Jag sa till honom att jag mådde bra, och frågade hur han mådde. Han svarade att han hade ont. Då fick jag en sorts ångest över att jag inte kunde hjälpa honom.
Vi var på sjukhuset i ungefär fyra timmar, och när vi skulle åka hem så bad pappa om att få prata med Mickis själv i rummet.
Vi andra gick ut, och när Mickis hade pratar klart med honom så kom hon ut och grinade. Pappa hade då begärt att han skulle med hem, och Mickis visste inte hur hon skulle berätta att han måsta stanna ett tag till. Hon tyckte bara att det vart för mycket. Vi åkte hem och natten vart mycket tung. Vi fortsatte att hälsa på honom varje dag, för att följa hans resa.
På tisdagen veckan efter var jag, mamma och Mickis på middag hos mormor. Vi hade trevligt tillsammans och åt god mat!
Mitt under middagen ringer mammas telefon, och hon går ut och svarar. Hon kommer in efter en kvart, och hon är som vanligt. Men jag förstod att någon hade ringt om pappa. Efter maten bad mamma oss gå upp till soffan, och det gjorde vi. Efter en stund kommer hon och mormor upp. Båda ser mycket ledsen ut. Dem sätter sig ner, och mamma säger att hon har något att berätta. Lugn som hon var, så började hon med "läkarna har avslutat behandlingen på pappa". Då trodde jag att allt var över, att han skulle få komma hem som vanligt. Istället fortsätter hon med "och pappa har bara max en vecka kvar att leva". Allt brast, precis allt. Jag vart både arg och ledsen på samma gång. Vem lät det här hända min pappa? Tårarna sprutade och jag började verkligen må dåligt.
På onsdagen blev pappa flyttad till Västerbacken i Söderhamn. Vi tog ledigt och åkte upp hela dagen. Alla tid med honom var värdefull. Vi pratade med honom som vanligt. Han visste inte att han skulle dö, så vi sa inget. Vi ville inte utsätta honom. Vi åkte hem runt åttatiden, och jag sov nere med mamma. Vi kom inte i säng förrän halv elva. Klockan elva ringer Kristina och säger att pappas tid var inne, det var dags nu. Mamma väckte mig och min syster, och vi grinade hela vägen dit. Min pappa skulle dö nu. Skulle jag hinna säga att jag älskade honom?
Runt kvart över var vi där. Jag vela bara skrika. Han fick inte lämna mig kvar här. Han låg på sin säng, helt hjälplös. Jag kunde verkligen inte hjälpa honom där han låg och letade andan. Helt hjälplös var han.
Jag och mim syster bröt verkligen ihop. Allt var meningslöst.
12 oktober 2005 00:35, då var min pappas liv över. 51 år gammal. Han fanns inte längre med oss. Jag hann inte säga att jag älskade honom ens. Han fick aldrig höra det.
Vi gick ut och sköterskorna gjorde ordning honom och rummet. Vi kom in ungefär halv två till hans rum. Sköterskorna hade verkligen gjort ett bra jobb. Han hade en ros på magen som han höll i, stängda ögon och mun plus ett tänt ljus på ett bord bredvid. Det stod stolar runt om hans säng, och där satte vi oss. Alla satt och kollade på honom. Man kunde verkligen inte fatta att han inte var med oss längre. Han var död!
Något lite läskigare hände när vi satt där. Inga fönster var öppna, dörren öppnade inte, ingen rörde sig och ingen andades på ljuset. Till slut fladdade det till. Och det sägs att själen åker ur. Kan det vara så att den ändå lever kvar?
Efter några timmars besök på västerbacken åkte vi hem igen. Hemma satt vi och pratade. Jag trodde inte så mycket tårar kunde komma ifrån en människa. Livet kändes verkligen värdelöst utan pappa.
Någon vecka efter blev det begravning för pappa. Dagarna innan ville vi se honom en sista gång, fast det ångrar jag idag. Jag ångrar verkligen att jag gick dit. Han såg rentutsagt FÖRJÄVLIG ut, Dem hade både missat att sminka honom på vissa ställen, och munnen var öppen. När jag såg honom där, så fick jag en skräckbild av min pappa. Han såg vidrig ut. Det var verkligen hemskt att se någon sådär.
Begravningen ägde rum i Ljusne kyrka, och den var verkligen jättefin. Ett bra slut på en hård tid, fast ändå inte. Att gå fram och lägga en ros på hans kista var tokjobbigt. Det kändes bara så konstigt att min pappa låg där i kistan.
Vi bestämde oss för att kremera pappa, och sprida honom i stugan. Vi tog oss ut till stugan och fick låna grannarnas båt ut för att lägga min pappa i vattnet.
Jag och Mickis skulle få släppa ner honom, och sen lägga i en bukett med rosor i vattnet. När vi tog unan kom tanken, vill jag lämna min pappa här? Kunde jag göra så? Efter många fällda tårar så beslutade vi oss för att släppa honom, och det var det jobbigaste jag någonsin gjort kan jag säga. Rosorna var mitt sista farväl av honom. Jag vill aldrig mer behöva gör om det, aldrig!

Anders Olof Lindgren
3 april 1954 + 12 oktober 2005
00:35 Västerbacken, Söderhamn
~Din kärlek lever kvar i oss~

denna historia är skriven av:
viktoria lindgren

En oerhört stark berättelse! Spar den och använd den igen i 8:an när vi ska skriva boken om mig. Du skriver så bra men du använder en del talspråkliga uttryck. VG+ /VIB


På min bilddagbok skrev jag om min uppsats jag gjorde på svenskan, och jag är så nöjd med den. Känns riktigt bra att få skriva någonstans, hur man känner och har det. Alla förstår inte hur det är, men de flesta försöker!